Igår snackade jag med en kille, ja inte vilken kille som helst utan den första killen jag var kär i. Eller om man kan säga kärlek? Jag gick i sexan första gången jag såg honom, vi träffades och så, men tror aldrig att han var riktigt intresserad. Om det var mitt utseende eller min personlighet det var fel på, det fick jag nog aldrig veta. Men jag kommer ihåg så mycket från den tiden. Första och enda gången vi dansade. Jag hade en grön champion tröja på mig. Jag tvättade aldrig den efter den dansen. Kommer till och med ihåg låten. rednex - Wish You Where Here... det kanske var kärlek? Jag fick iaf mitt hjärta krossat. I många år fram till gymnasiet så jämförde jag alla killar med honom. Skickade till och med ykort varje år på hans födelsedag.. ha ha... Nu är jag iaf riktigt glad att det aldrig blev "vi" för hade det blivit så, så hade jag ju aldrig träffat Andreas. Och Andreas är min absolut sista kärlek. Älskar honom och är lycklig. Jag tror på ödet och på att alla har en väg att gå. Hade jag blivit tillsammans med honom i sexan så hade jag säkert aldrig suttit här nu. För då hade jag aldrig träffat dom andra, eller Jim och då hade jag aldrig träffat Andreas... för så tror jag att det är... jag är lycklig nu och tacksam för att jag fick mitt hjärta krossat i sexan...

Men iaf, det va ju inte riktigt det vi skulle prata om, utan det jag ville prata om är att vara vuxen... För den här killen ska gifta sig, jag visste att han var förlovad och vi har ju kontakt med varandra. När jag bodde hemma så träffades vi och gick på bio och umgicks, bara som kompisar givetvis. Och sen har vi haft kontakt via tfn och sms. Men iaf, så vi hade en liten diskussion för jag kommenterade att jag blev paff, och då svarade han på att ja men vi har ju förlovat oss, en för-lovning till att gifta sig. Okej, alla har vi olika åsikter. och det är ju bra. men jag har en åsikt om att bara för att man förlovar sig så behöver man inte gifta sig om man inte vill. För vi lever på 2000-talet nu... Visst att det är en religiös grej (som Andreas uttryckte det när vi pratade om det igår kväll) men ändå... Vi hade väldigt delade åsikter om den saken. Men jag önskar honom iaf all lycka och att dom får ett fint bröllop...

Och efter det sms samtalet så började jag fundera. Dom flesta av alla jag umgicks med i min barndom och fram tills nu är antingen gifta, har hus eller har barn. Eller på väg med ngt av det. Som min gamla granne jag pratade med igår, ha för mig att han är typ 1-2 år äldre än mig, kommer inte ihåg. Iaf, han har hunnit gifta sig, skilja sig och har två barn. En annan klasskompis samma sak, som är lika gammal som mig, fast har bara 1 barn. Jag fyller 26 om en månad :) och jag har varken eller. Visst, Andreas är 4 år yngre än mig och jag förstår väl honom. Absolut. Och jag känner ingen press nu, innan när mitt första syskonbarn Hannah föddes då va jag eld och lågor, jag skulle skaffa barn. Lätt. Och då var jag tillsammans med Jim, och han ville också. Hade jag inte träffat Andreas och blivit kär så hade jag säkert suttit med en unge nu. Och hade jag egentligen velat det? ja velat och velat, men varit beredd? jag älskar barn, missförstå mig inte. Men innan jag överhuvudtaget ska ploppa ut ngt stort som en traktor (känns säkert så) så ska jag

1. ha en bra ekonomisk utsikt

2. ha ett bra och tryggt förhållande där båda är med på det

3. vara frisk själv så jag klarar att ta hand om min älskade unge

4. ha ett bra hem, stort så ett barn kan känna frihet. Inte i en 2:a som vi har nu...

Så det lär nog dröja. Jag var ju på Skånes Djurpark med mina två underbara syskonbarn och det var så härligt. Men Sarah ska ha en medalj, för att vara ensam som hon då kan vara när Daniel jobbar, och ta hand om eller göra ngn utflykt med dessa två... oj oj oj... den ena vill dit, den andra dit. sen ska man fika och ha kontroll på båda. Nu var ju lillebror och mamma me. Och det är jag glad för... för vilket skoj och stim det var =) Tänk på mamma som uppfostrade oss fyra barn. OJ. Men det var riktigt kul. Iaf sen på kvällen så tittade jag och mamma på ett förlossningsprogram. Då lyfte jag luren och ringde Andreas och sa -Älskling, du behöver inte oroa dig, vi kan vänta nga år på att planera familj. =) han blev glad.. Och visst, jag vill väl kanske gifta mig. Men inte nu? är jag inte vuxen då? eller vill jag inte bli vuxen? ibland känner jag sådan press bara för att mina skåne kompisar har ett sådant fast. Men sen tittar man på förhållanden som man umgås med här i Halmstad. Inget snack om ngn förlovning, familj eller frieri... Det känns efter.. eller ja jag vet inte egentligen. jag vet bara att jag vill leva med Andreas och är lycklig... det behövs inget papper på det... inte ännu iaf..

jag kan ta ett helylle exempel. Min bästa vän hemifrån, Emelie Borgander www.borgander.bloggagratis.se

Hon och hennes man Daniel är yngre än mig. Jag var på deras bröllop, så otroligt fint... iaf. Men dom har aldrig varit med nga andra, dom har älskar varandra sen dom träffades och det var typ 100 år sen. det är riktig kärlek det. Att man träffar ngn ung i skolan, blir kär, förlovar sig, flyttar ihop, gifter sig, skaffar barn och nu har dom skaffat ett eget hus... Och dom förstår jag att dom gör allting för dom har varit tillsammans så länge och är så underbara ihop.. Dom lär bli ett sådant gammalt par som aldrig kommer sära på sig... Dom har ett underbart samspel och ett starkt förhållande.

Och då känner jag än en gång. Jag fyller 26 om 1 månad. Är jag egentligen vuxen? eller vill jag inte vara vuxen?

egentligen har jag nog bara en kris.. ha ha..

men det var mina funderingar iaf...

//Kim 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Även om bröllopet kanske egentligen är rätt långt borta just nu så känns det ändå väldigt nära. Av ngn anledning så känner jag mig stressad. ha ha. Men bara för att jag är en sådan planerare tror jag. De tär mkt som måste ordnas och jag vill få ordni...

Alltså jag veeeet. Det är sjuuukt (gud vad fjortis det lät) längesedan jag va här inne. Vet inte ens om någon bryr sig egentligen. Och jag har nog faktiskt inget att skylla på mer än att det har varit väldigt mycket. Ellioth har varit väldigt väldigt...

japp... detta är min son det... min smarta son... och bortse nu från röran. höll på att storstäda den dagen :)   ...

Usch hujedamej. Igår började det. Till slut låg hela familjen i magsjuka. Till å med lille Ellioth. Annars är d ju rätt ovanligt att så små får det. Men å andra sidan. Det är ovanligt att barn under 2 år får halsfluss. Ludvig fick det 2 ggr på 2 måna...

Jag förstår inte hur han orkar? Ludvig alltså. Han tar musten ur mig. Han har så jävla mkt energi samtidigt som han är så jävla trött. Han har ju slutat vila lunch här hemma helt. Har han inte gjort på över 1 månad. Inte för att inte vi vill. Nej då....